onsdag 13 oktober 2010

Ok, en uppdatering om någon fortfarande läser här?




Jag har länge nu debatterat med mig själv om jag bara skulle släppa min blogg, eller faktiskt ge mig på att erbjuda en förklaring på tystnaden. Jag har bloggat nu i tre år, mest om sydda kläder, men även om livet och barnen. Det känns svårt att sluta nu.

Men kort och koncist så kommer här en liten förklaring på varför jag försvunnit och varit borta så länge, och lite om hur det kommer att bli. I julas fick jag en ovälkommen julklapp: cervixcancer. Inte långtgången eller dödlig, men en stor chock för mig och de omkring mig. En operation och många mr senare verkar allt ok, men sorgligt nog verkar inte mitt äktenskap ha överlevt komplikationen.

Och just när jag i början på sommaren tyckte att jag plockat ihop mig och borstat av mig ganska snyggt damp nästa ovälkomna present ner i brevlådan (bokstavligt talat) Ett större blöjmärke stämmer mig (alltså Ecobums, men det är ju jag eftersom det är egen firma) för mönsterintrång. Och trots att advokaten jag anlitade försäkrat mig om att de inte kan vinna (eftersom mitt mönster faktiskt inte är likt deras alls!) har jag helt enkelt inte råd med tvisten. Och under stämningen får jag inte producera. Så sorgligt nog har jag fått gå med på deras krav och stänga mitt företag. Jag försöker se realistiskt på det hela, och acceptera att min familj och mina barn måste gå före, och hoppas att jag så småningom kommer se någon poäng med detta.

En poäng har varit att jag har börjat plugga igen (man måste ju sysselsätta sig, och när jag plötsligt stod utan företag kändes det som att det var dags att börja om på ny kula!) Jag läser till webutvecklare, och trivs otroligt bra, även om det ofta känns som om allt händer på en gång. Under sommaren och hösten har det inte funnits mycket ork att blogga, även om jag fortfarande syr barnens kläder, men nu börjar behovet krypa sig på igen. Fast det blir nog en större blandning, barnkläder, blöjor, virkat och allmänt. Kanske mera allmänt, för som ensamstående är tiden rätt begränsad... Men vi får väl se om någon alls kommer in här längre?

13 kommentarer:

En läsare sa...

Fan vad orättvist, allt på en gång.
Glad att det gick bra med sjukdomen.

Du kommer att finna en väg, önskar dig all lycka med allt.

Kalamajt sa...

Tack!!! Det värmer!

od Andulky sa...

Oj oj oj, du finns i mina tankar!! En nära vän fick samma cancerbesked i julas, och det är verkligen inte lätt! Sen allt det andra på samma gång.
Stora kramar från mig!
/Anna

Nilla sa...

Usch så tråkigt att höra! Du är stark som ändå skriver här och berättar. Skickar styrkekramar till dig! Ta hand om dig och dina barn!

Medea sa...

Kanske kan det lätta lite att få skriva om det. Jobbigt att få allt det jobbiga på en gång men jag hoppas att du ändå tar dig igenom det. Kul att plugga och webbutvecklare behövs ju alltid.
Lycka till i fortsättningen.

Y sa...

ta hand om dej!! du har klarat en hemsk vår på ettfantastiskt sätt
kram

Kalamajt sa...

Tack för alla snälla kommentarer, det värmer verkligen! Som jag har saknat alla er fina medbloggare, ni är verkligen toppen!

MemLin sa...

Du har verkligen gått igenom mer än någon borde, dessutom på kort tid. Önskar dig lycka till med allt!

Hello sa...

Nä du, det var allt lite väl mycket på en gång!!! Fy så orättvist! Men vi är många som är glada att få se dig här på bloggen igen, vare sig det blir sytt eller allmänt som kommer att synas! Cyberkram!

Älsklingsfrö sa...

Nej men fy vad tufft du har haft det. Och så härligt ändå att du ser ut att ha övervunnit sjukdomen.
Tyvärr är ju inte livet särskilt rättvist, men vi får hoppas att du har fått din del och kan gå en lugn och harmonisk framtid tillmötes. Kul att du är tillbaka i alla fall.

Mallaching sa...

Huvva vilken pärs! Hoppas att du kommer starkare ur det här. Stora kramar

Jenny sa...

Men kära du! Vad du råkat ut! Cancerbesked, man vill ju bara krama om dig ju. Så orättvist.

Det positiva med stämningen är väl att du kommer att bli en fantastiskt bra webbutvecklare (och troligen tjäna mer på det än att sy tygblöjor).

kalamajt sa...

Jenny: ja, det är så sant! Jag trivs jättebra i skolan och lär mig masor, och i slutändan tjänar jag nog mer på det än på att vara egen. Nog är det lite sorgligt, men det är inte hela världen, barnen och hälsan är viktigare! :)