Det har blivit amigurumis i massor, de flesta ur Mia's fina bok, och några ur eget huvud. Eftersom de två snyggaste, vinterflickan ur Mias bok och en egedesignad pippi, har blivit Milos älsklingar och följer med honom på dagis har dessa inte fastnat på bild. Längst upp är i alla fall kaninen Martini (jag döper alla amigurumis efter spritsorter, det får mig att känna mig så mycket mindre preppy, om än dock lätt alkoholiserad). Han har permanent halsfluss, därav den fastsydda halsduken. Funderar starkt på om han inte ska få röd näsa också.
Längst ner är uppiffade dockor, det är alltså mitt patetiska försök att få killarna att lägga ner sina legobyggda ljussvärd (strikt inga-vapenleksaker-policy här, men vad ska jag göra när de bygger de av lego???) och leka lite med dockorna istället. Resultatet? Inget alls. Absolut ingen reaktion. Amigurumis går hem, men inte dockor. Jag tyckte i alla fall att de blev roligare nu.
Den stora dockan har fått en Meps av restgarner, med en blomma som skymtar på ena sidan, lilldockan fick en Meps som skulle matcha Jacobs med limefärgad stjärna på sidan. Stordockan fick också en halvfuskad klänning av en pyttebit rosa moln som låg kvar i gömmorna. Jag säger fuskad, för halsringningen är bara klippt, inte kantad alls, men eftersom ingen leker med dem är det ingen som märker något.
Annars är det nedan som gäller. Milo pratar knappt alls, men han kan säga "Buzz!" Han är helt med i filmen, varje gång leksakslagaren kommer måste vi påpeka att mamma har ett likadant syskrin, och varje gång Buzz säger "Mot oändligheten, och vidare!" håller han upp båda armarna över huvudet och ställer sig upp i soffan... Vart ska det sluta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar